Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1869, sida 4

L 22 ITm 1ULT1mÅU MEDA 212 (1 lingar i ostympart skick aflemnats rofdjur af något bland nyssnämnda syra slag, enas handa kraft och werlan, fom enligt näftföregående moment tillkommer derstädes omförmåälda intyg om att fådant rofdjurs öron blifwit i wederbörandes närwaro af sturna. För Nordens qwinnor. (Skål wid nodista festen i Upsala den 10 Febr. af Stendenten Södermark.) Fast dilettant i konstens rike Jag teckna will med lätta drag Porträttet af en wälkänd like Af samma fött oc) blod fom jag. Men ffulle bilden ite swara Mot föremålets rätta halt, Då må jag gerna fudda bara, Ty fustar finnas öfverallt. Från Adams och från Noaks dagar, Då slägtet drefs för mind och wåg, Har mer och mera, så man klagar, Försämring sports i all wår hog. En orsak har man welat finna — Det lär nu mera wara klart — J tjusninasgåfwan hos en qwinna Och Adams smat för äppelkart. Hos oss, så lånat som Saga minnes, Har qwinnan allas aktning fått, Och månget spår i häfden finnes, Der qwinnotro sitt prof bestätt. In har i Rorden hon den seden, Som är ett arf från forne dar, Att skapa till ett blomrilt Eden Det fält, fom förr mest tistel bar. Du stod på fallets branta trappa, Knappt anande din undergång, Och lände lifwets pulsar klappa Med fatta takt din swanesång. Då ljöd uti ditt bröst en stämma vilfom ett minne sjerran från, Som gaf dig fraft att fallet hämma: En moders förbön sör sin fon. Du mille lifwets ujutning smaka, I Men äckel wann du diott derpå, Du kunde allt — blott ej försala Och war ej wan att rustad stå. Då kom den skarpa nordanwinden Att härja dina drömmars fält Och blette rosorna på kinden Och bröt din lyckas skära tält. Se! då uppwäxte wid din sida En ros, som stormen icke hann: Din malda lärde dig att strida Och kraftfullt handla som en man. Så af din följeslagarinna J fröjd och lycka, sorg och nöd Du snart dig lärde att besinna, Att lifwet utan kraft är död. Men hwem är hon, så yr och yster, Som dansar mera än hon går? Din barndoms fröfd, en liten syster Om kunappast fyllda femton År. Pa hennes rena barnaänne Ej sorgen tecknat än sitt namn. Du tan ej, broder, möta henne Med mulen blick och sluten famn. Här wore bäst att stiftet lemna Och sätta punkt för hwad jag wet, Ty, yngling, lnappt jag wågar nämna Ditt hjertas tysta hemlighet. Den kogerklädre Gud ren spåras Uti din närhet öfwerallt Oh lifwets nya vner wåras För dig i lärlelens gestalt. Du funnit hos en nordisk tärna Ett mål, fom fängslat har ditt wal, Den bild, du, drömmande, få gerna Har tänkt dig fom ditt ideal. Hon blygt dig skänlt sitt hjertas tycke, Eegt som en björt i nordisk bygd, Och för som hemgift med ett smycke Af äkta qwinlighet och dygd. Du söler fåfängt hennes like. Hwart än din blick i werlden fer. Ett hjerta, wärdt ett kungarike, Säg! fordrar du wäl ännu mer? Plär ej den mogna drufwan locka, När skördetiden inne är? or a