— IIan j förlåtit mig, älskade föräldrar? sade hon snyftande. och mannen, som stod på tröskeln, framträdde nu och sade: — Vågar jag nu fria till eder dotter, fader Lorentzen, vågar jag nu hoppas på er välsignelse? Jag har fört ert barn i svära pröfningar, men jag för det nu åter till er, hon skall blifva eder ålderdoms glädje... Utan att säga ett ord slöt Lorentzen sin dotters man i sina armar. — Välsignad vare denna dag, utropade han, den har återgifvit mig mina barn! — Men edert ord måste uppfyllas. Blott egaren af garden derborta, som tillhör er med rätta, kan ni gifva er dotter. Gården är min och köpt för pengar, som jag förvärfvat genom arbete och troget uppfyllande af mina pligter. Och nu, lefven väl, benägna läsarinna och läsare! För eder en önskan: Blifven så lyckliga som Knut och Anna Maria! (Slut.)