Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1869, sida 3

att visa sin väninna. Och till hemmet fördes de lycklige af det snabbseglande fartyget. Åter hade en sådan årsdag som den, hvarmed vår berättelse började, inträffat, och i det rum, der Lorentzen för några år sedan utsade de afgörande ord, hvilka drefvo hans enda barn ut i vida verlden, sitter han med sin trogna följeslagerska genom lifvet vid ett bord, på hvilket tvenne bref äro liggande. Begge äro de ifrån Anna Maria, det ena är hennes afskedsbref och det andra hafva de erhållit från Newyork. Sedan hafva de icke hört något af sitt barn. Ilvarje år, på den dag som spelat en så vigtig roll i Lorentzens lefnad, blifva dessa tecken af barnslig kärlek framtagne och genomläste; på denna dag hvila göromålen, den är helt och hållet egnad åt det vemodiga minnet af deras förlorade dotter. Lorentzen har blifvit mycket äldre. Den kraftfulle mannens gråsprängda hår har blifvit silfverhvitt, och djupa fåror i hans ansigte utvisa att hjertlidandet äfven fuunit väg till hans starka själ. — Hon skall återkomma min gubbe, sade Anna Marias mor liksom till svar på en djup suck, som den i eftertanke försjunkne mannen utstötte. Jag känner det inom mig, dessa gamla ögon skola, innan de för alltid sluta sig,