Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1869, sida 3

mormor! ropar hon, klappande de små händerna. Det var tyst derinne i stugan; gubben satt och såg allvarsamt framför sig och gumman torkade då och då förstulet en tår ur ögonen; hon ville ej låta se att hon gret; kände hon måhända att tårar voro en förebråelse mot honom, som hon i långliga år älskat. Då öppnades dörren och på tröskeln stod ett barn, som nyfiket men skyggt fästade sina klara ögon på de begge gamle. Annie vågade icke följa sitt barnsliga hjerta, som tidigt lärt af Anna Maria kärlek till morföräldrarne, annars skulle hon gladligt utropat, såsom modern hade sagt henne: Gud välsigne dig, morfar! Men något igenkännande kom här ej i fråga! Mormoderns gamla ögon voro ännu tillräckligt skarpa för att igenkänna sin älsklings afbild. — O, Gud, det är Anna Maria! utropade hon, i det hon vankade fram till barnet. Men Lorentzen, som fick en aning om den lycka denna dag skulle bringa honom, sammanknäppte händerna och utropade: Herre Gud, vi lofve dig! Och efter några ögonblick voro de verkligen der; den mycket efterlängtade och mycket begråtna Anna Maria läg i sina föräldrars armar.