Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1869, sida 3

återse det barn, som städse var deras glädje. — Gifve Gud att du talar sannt, mor, mig skulle en stor glädje vederfaras och en stor tyngd blifva lyftad från mitt hjerta! Men jag fruktar det värsta, vi hafva på flera år ej fått några underrättelser och Amerika är nu skådeplats för ödeläggelse och död. Och om hon också lefver, hvar månne hon finnes? Kanske är hon ett rof för hungern! Ack, det arma barnet! På dammen och på samma ställe, der en gång Kuut väntade sin Anna Maria, står en intagande grupp, ett vackert par, arm i arm, bredvid dem ett älskligt barn, som lägger den späda handen på hufvudet af en stor lurfvig hund. Från den böljande Nordsjön sväfva den unga qvinnans tärfyllda blickar inåt landet, och när de falla på den prydliga gården, som ligger derborta på höjden, då trycker hon handen mot det häftigt klappande hjertat. — Der, min Annie, är huset, sade hon, i det hon böjde sig ned till barnet och pekade på det gamla kära fädernehemmet. Och den lilla hoppar, följd af hunden, som aldrig lemnar henne, hvarje ögonblick halkande på den ovanligt slippriga marken dammen nedföre till gården. — Jag skall helsa på morfar och