Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1869, sida 2

Allt närmre och närmre ljödo de förföljande hundarnes skällande, men ännu fanns alltid samma nästan ogenomträngliga skog framför dem och intet tecken till snar hjelp. Då fattade den modiga qvinnan det beslut att med egen uppoffring rädda flyktingarne, bland hvilka det dyrbaraste hon egde befann sig. Knut gick i spetsen, honom följde Herrman med Annie; hvem kunde här i tjocka skogen märka om hon småningom stannade efter och drog sig åt ett annat håll? Hundarne kände henne och skulle följa hennes väg, medan de andra fingo tid till räddning. Obemärkt drog hon sig ett stycke tillbaka på den nyss tillryggalagda vägen och vände derefter sina steg åt sidan. Hennes högsinnade plan lyckades. Efter en fjerdedels timmas tid sprungo hundarne smekande omkring henne, och hon... blef fången. De gäckade förföljarnes vrede var gränslös. Hade dessa förbittrade menniskor haft en karl framför sig, skulle han ej en minut längre fått lefva, men att mörda en qvinna, hvars hjeltemodiga handling de ej kunde neka sin beundran, dertill voro de för många, så att den ene måste blygas för den andre. Det förslag, som gjordes af en bland de häftigaste förföljarne, att följande dag sälja henne till de mestbjudande, emedan hennes lif vore att anse såsom