Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1869, sida 2

från Knut. Regrerne flydde tjutande till skogen. Det hade åter blifvit natt. Anna Maria satt i sitt fängelse; hon betäckte ansigtet med sina händer och tog afsked af lifvet med alla dess minnen. Ilon tänkte på man och barn, tårar af bittraste smärta flöto mellan hennes fingrar; hon visste huru djupt Knut skulle sörja henne, attlifvet utan henne ej mer hade något värde för honom och att han blott skulle lefva för att draga försorg om Annie. Hon sjelf var ännu så ung och kunde ännu blifva lycklig! Men hon ville hellre dö än låta bortslapa sig som slafvinna, dervid förblef hon. Då öppnades sakta dörren till fängelset och en hvit gestalt blef synlig i densamma. Öfverraskad for Anna Maria upp och stirrade på gestalten, som sakta hviskande sade: Var stilla så att man ej hör oss. Nu igenkände hon mrs Richards och hoppet på räddning kom hennes hjerta att slå våldsamt. — Följ mig, men undvik allt buller; om man märker oss är allt hopp förloradt. Följande sin befrierska tätt i spåren, ankom Anna Maria efter en kort stund till en liten bakport, som skiljde gården från fältet, och utanför hvilken höll ett lätt åkdon, som kördes af den gamle, oss bekante tjenaren.