Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1869, sida 3

det klaraste dagsljus. Soldaterna lemnade sina poster, för att se hvar elden var lös. Fängarne kunde i alla fall ej undkomma, då dörren var utanför försedd med en stark bom; men innan man hunnit inhemta den lugnande vissheten, att det blott var en med maishalm fylld och aflägset belägen lada som brann, och att ingen fara var för handen, hade Anna Maria, med det febersjuka barnet, insvept i en filt, på sin arm, aflyftat bommen, öppnat dörren och med utropet: oflyn, här är icke ett ögonblick att förlorab förmått de förvånade fångarne till största skyndsamhet. Innan posterne åter intagit sina ställen, hade fångarne hastigt flytt ur den af elden upplysta omkretsen i en räddande småskog. Anna Maria, som lyckades göra hundarne oskadliga derigenom att hon lockade dem åt annat håll, hade fast beslutat att i lif och död följa sin sent omsider återfunne man. Vi låta en slöja falla öfver återseendets glädje, som vi ändå ej förmå att skildra. Posterna hade icke någon aning om flyktea, dörren var tillsluten och förbommad, alltså befunno sig fångarne innanför. Först på morgonen blef rätta förhållandet upptäckt och en verklig hetsjagt anställdes efter do försvunne. (Forts.)