Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1869, sida 2

ogynnsam ställning och sedan anfalla honom. Men under tiden var denna arm i jemn strid med förtrafven, till hvilken äfven Knut och Herrman hörde, sporrande de förföljandes ifver genom häftiga anfall och lika raska återtåg. Härunder trodde sig Knut i den fiendtliga anföraren igenkänua Carlo, och nu rusade han framåt, utan att bekymra sig om annat än att uppnå den hatade. Herrman och vid pass tjugo af hans kamrater följde efter, när de sågo honom ensam springa mot en säker död. I första ögonblicket vek den långt öfverlägsna fiendan undan för deras stormande anfall, men blott för att med nya krafter åter upptaga striden. Innan kort var den lilla skaran, som redan lidit belydlig förlust, efter ett förtvifladt motstånd omringad och i den förbittrade fiendens händer. Striden blef afbruten, den korta skymningen öfvergick till natt, och detta förorsakade att afgörandet af fångarnes öde blef uppskjutet till följande dag. Man förde dem till närmaste plantage, hvars egare med lif och själ tillhörde sydpartiet, och inspärrade dem uti ett af bastanta trästockar timradt stall. som annars begagnades af hundarne, hvilka nattetiden sprungo lösa omkring gården och hindrade alla okända att komma närmare. Ingen af fångarne tviflade ett ögonblick på sitt öde. Döden syntes sä