Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1869, sida 2

— Det var han, det var Carlo! sade Herrman, när patrullen aflägsnat sig omkring ett hundra steg, i det han tryckte Knuts arm. Med ett ursinnigt rop vände sig Knut och lade geväret till kindbenet. Vännens kraftfulla hand förekom en öfverilning, som skulle höljt deras korps med skam och gjort Knut hemfallen till en neslig död. — För Guds skull, sade han, en parlamentär är, enligt krigsbruket, en oantastlig person, men vi skola en annan gång träffa honom, man emot man, och då skall han ej undgå sitt straff. Men det fanns ännu någon, som hade igenkännt kreolen, och fastän denne någon icke var en menniska, kunde han dock, som erfarenheten visat, vara en trogen vän eller en förbittrad fiende. Caro stod der med hopbitna tänder och upprest borst, ett lågt, ilsket morrande förrådde vrede. Skälla vågade han ej; den sluge hunden hade lärt sig att vara tyst på post. Visligen aktade sig Carlo att taga återvägen åt samma håll af förpostkedjan, som han iukomiit. Följande dagen uppbröt korpsen och ryckte emot fienden, af hvilken redan spridda ströfkorpser blefvo synliga, men som drogo sig skyndsamt tillbaka till hufvudstyrkan. Sydarmeen höll ej stånd, emedan det låg i generalens plan at locka fienden vidare i en för honom