Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1869, sida 2

Till och med vid eländet kan menniskan vänja sig och dessa olycklige sofvo så tungt, oaktad kanske inom få timmar hustrun skulle ryckas från mannen, barnet från modern, för att aldrig mera återse hvarandra. Den förfärliga tanken att skiljas från sitt barn kan Anna Maria ej fatta. Nej, det är omöjligt! Men med förfärlig tydlighet framställer hennes erinran dessa fasans bilder. Huru ofta har ej Knut berättat henne uppträden vid slafförsäljningarne, huru ofta har icke medlidandet frampressat tårar ur hennes ögon, när hon hörde huru barnen blefvo ryckta från modersbröstet... nej, hon förmår ej tänka vidare, hon skulle blifva vausinnig! Nu skramlade riglarne utanför dörren. — Upp, edra lata bestar, ropade uppsyningsmannen, i det han svängde piskan. Det är tid att röra på sig! Och i det han gick genom rummet utdelade han till höger och venster bland de ur sin djupa sömn uppvakvande olycklige starka slag med sin piska, så att de tjutande sprungo upp. Och som boskap blefvo de utdrifna liksom till slagtbänken, der den sista känslan af menskligt medvetande skall förqväfvas i piskrapp. Sist ibland dem vacklade Anna Mana, tryckande krampaktigt sitt barn till hjertat. Det förekom henne som vore hon försänkt i eu svår dröm, ty verklighet kunde det