Jntelligensens rätta mättstock. X förmögenheten bar man en garanti för ivtelligenfen, försälrade bantdirettören Wallenberg nyligen wid Stockholms stadsfullmältiges sammanträde. Alltså: ju mer penningar def mer intelligens! Herr Wallenberg måfte rå hafva warit i salnad of intelligens den tid han mar en fattig marinlöjtnant. Det war således en lycla, både för hans fjälsförmögenheter och hans fasfa, att han fom att blifwa aflärsman; ty han har nu bliswit en förmögen man; ja få för: mögen att han bör tunna anses för ett suille. Att den af hr Wallenberg uppställda regeln litwäl har sina små undantag, kan man finna deraf, att de flefte, ja nästan alla, större wetenskapsmän, skalder, arti ster oc mekanici haswa utgått ur de fat: tigare fambhällstlasferna. Wi erinra för tillfället endast om Vinnd, Berzelius, Tcqner, Bellman, Lidner, Wadman och John Erilsson, för att ide tala om wåra nu lefwande artister inom teatern och de fföna konsternas gebit, Bwaraf lifaledes fler talet hafwa utgått ur sattigsojan. Om man ej tyrligen kunde inse att allt detta endast får anses såsom undan tag från den af hr W. uppställda regeln, få ffulle man funna tro att han, den snillrile banldireltören, stått och pratat får fom en manlig penningedryg bracka; men kanske har han med afsigt yttrat fig på ett mindre intelligent fött, för att inbilla folt att han fortfarande är fattig.