Om nedsättning i vilsdagåmannaarvodet. Som bekant är uppbära ledamöterne i antra kammaren af statslassan ett arvode af 10 rdr om dagen, berätnadt till 4 manaders tid. Redan mid fifttidne rit dag wäcktes likwäl motion, fom dock afslygs, om netsättning af detta arvode till 6 rdr, hwarigenom, eftersom kammarens tedamöter äro 188, en besparing slulle uppstå af öfwer 90,000 rdr årligen. Äfwen mid innewarande rifsdag har samma fråga för rewarit och blifwit få afgjord, att i för sta kammaren, näftan alla talare warit för bifall till motionen, hwilken dock, fom det uttryckligen nämndes, af grannlagenhetsskäl mot andra sammaren, återremits terades till utskottet sedan doc första fam maren enhälligt wisat att den gillade mor tionens syfte; hwaremot i andra fammar ven, fom saken närmast rörde, en ganssa stor majoritet, eller 114 mot 44, förfaz stat motionen och ide welat weta af rågon nedfättning. Härigenom har saken blifwit undanskjuten, åtminstone för fyra år, ty enligt riksdageordningen fon en dylik avundlagsfråga ej of rifsdanen flutligen afgöras utan att hafwa warit hwilande till den rilstag fom, efter nya wal i andra lammaren, näst derefter jammanträder; — således, om andra kammaren un ej förkastat motionen hade den kunnat bifallas redan wid nästa rike dag eller då afslås. Denna utsdång lan icke annat än wöcka förundran. Man har få länge Hört upps repas, att den största sparsamhet med fras tens medel måste ialttagas, att man trodde riksdagsmännen siulle wilja tillämpa ten: na wackra fras äfven på sig fielswa i sitt förhällande till siatstassan. Och det hade wäl icke warit obilligt att låta dem — ty om annat war nu ej fråga — fom till nästa rilsdag stola nywäljas, sjelswa få afgöra om de nöjas med ett ringare av. pote. DÅ första kammaren med sådan enhällighet wisat fig hylla ett lägre bes lopp, bör man funna wara förwissad att sådant utan olägenhet lunnat antagas, ty förstia kammaren, hwars ledamöter icke hafwa något arvode, är här fullfomligt opartisf, hwilket deremot ingalunda fon sägas om den andra. J Danmark utgör arvodet endast 6 rdr och i England beftås ide något. De sktål fom i första kammaren anför: tes till bifall woro, utom den mycket oms talade nöden i landet, fom gjorde alla be: sparingar önsklige, att arvodet ide borde wara få högt, att det lockade någon eftersträfwa rilsdagsmannalallet för penninges winst, utan att man borre wara förmwise sad att sådant ssedde blott of intresse för statens angelägenheter. Det ådagalades också med detaljerade uppgifter att 6 rdr wore tillräckligt för ett tarfligt uppehälle i hufwudstaden; och då utskottet afstyrlt motionen derföre, att riksdagsmannen borde åtnjuta erfsättning äfwen för fin tidsförlust, få mifades det att eu flit erfättning wore omöjlig att bestämma, emedan förlusten more få olika för olika personer, och tjenstemännen dessutom singe uppbära åtminstone största delen, om ej hela sin lön, samt landtmannens tid wore minst dyrbar under rilsdagsmånaderne. J andra kammaren talades nu icke längre om sparsamhet, men deremot framhöllo flere talare det besynnerliga skälet, att om rilsdagsman wille uträtta något, behöfdes 10 rdr. Man är häraf freftad fråga om det är med penningar od) hwad för dem ton fås, fom representanterne werla? Wi trodde annars att en nitisk och upplyst rilsdagsman, fom leswer för 6 rdr om dagen skulle funna uträtta lita mycket mid ritsdagen, fom den, hwilten der Sepenfe rar 20 rdr; men det måtte gå annorlunda till än hwad wi föreställa of. Det fordna bonde; och borgarständets Iedamöter, hwilsas aftöning gemenligen uppgick EN PP AA QR Nr UÄA LS SLANKA asj. t ne