Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1869, sida 3

gör mig. Och tårar af den bitiraste smärta runno utför de bruna kinderna. Åtta dagar senare är blockhuset öfvergifvet. Pauline står på stranden, väntande den båt, som skall föra henne till mr Newtons egendom, sedan denne förklarat sig villig att taga henne med till Newyork, dit han ämnade draga sig undan med sin räddade förmögenhet. Kuut, som afslagit den hederlige mannens fördelaktiga anbud och ville qvarblifva i närheten af det ställe, der allt blifvit honom fränröfvadt, räcker henne handen till afsked, och begge kanna sig djupt rörda, när de utbyta den sista handtryckningen. Let väl, vi se hvarandra åter! ropar hon på fördäcket och vinkar med näsduken. Se honom kan hon ej för tårar. Men han sänker hufvudet och riktar, följd af Caro, sina steg långsamt till mr Williamsons gård, för att taga farväl af sin nyförvärfvade vän lerrman. Hau ville begifva sig bort för att uppsöka henne, som han älskar mer ån sig sjelf, han lefver ännu på hoppet, ty när dör väl detta i en menniskas bröst? De spår, som våldsverkarne efterlemnat, tyda norrut, och sålunda stod Kunut i begrepp att med sin väns tillhjelp åt detta håll söka en plats som uppsyningsman, för att med nya ansträngningar fortsätta sina efterspaningar. (Forts.)