han skall ej tillåta att hans egendom blir en skådeplats för dylika brott. Carlo bet sig af raseri i läpparna, men vågade ej svara ett ord, ty han kände sin onkel tillräckligt och visste att om Herrmans hotelse kom till verkställighet. skulle det komma att se ganska betänkligt ut med det blifvande arfvet. — Ack, min herre, sade Anna Maria, i det hon räckte Herrman handen, huru mycken tack är jag icke skyldig er, som befriat mig ur denna förskräckliga belägenhet. — Ingen tack, min vackra landsmaninna, ty vi äro ju begge tyskar; låt mig sörja för att ni så snart som möjligt uppnår ert hem, der man säkert är i mycken oro för er skull. Herrmans förslag att, i anseende till hettan, begagna en båt för hemresan, blef med glädje antaget. Sedan han uttalat sin ledsnad öfver att hans göromål som uppsyningsman vid plantaget ej tillät honom att sjelf följa sin sk yddsling, förde han henne till sin boning och aflägsnade sig för att ombesörja båt och roddare. Carlo var försvunnen. När han förnam afsigten att sjöledes företaga hemresan, blixtrade hans ögon af en ilskefull glädje, ty nu trodde han sig saker om sin hämnd. Hvar hade Tom tagit vägen? Visserligen var han trogen och pälitlig och skulle gått i döden för sin matmor; men en