Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1869, sida 2

lade lyfte Caro på hufvudet, i det han morrade argt. ÄÅanu, tänkte hon, har jag i den trogne Caro en beskyddare, som ej är att förakta. Hon strök hufvudet på hunden, som begynte bli allt oroligare, liksom vädrade han en nära förestående fara. I nästa ögonblick störtade hunden på den midt emot dörren belägna väggen och stängde vägen för Carlo, sm stod på tröskeln till en lönndörr, som man inifrån ej kunde märka. — Kalla besten tillbaka, sade han, i det han lyfte upp en pistol, eller krossar jag hans hufvud. Säkert hade han genast verkställt sin hotelse, om han ej fruktat att knallen skulle hafva ditlockat ovälkomna vittnen. Anna Maria ropade på hunden, som hon ej ville gifva till pris åt döden. Djuret lydde och smög sig till hennes fötter. — Ni kommer förmodligen, mr Carlo, sade Anna Maria, för att öppna dörren, som man på ett så oförmodadt sätt tillstängt. Så mycket jag anser mig stå i förbindelse till de personer, hvilka sett om mitt barn, är jag dock angelägen att slippa härifrån. IIvarje ögonblick kan min man komma tillbaka, och jag längtar mycket efter hans återkomst. Vid dessa ord framlyste svartsjukans raseri i Carlos ögon och han sade, i det han sökte att hejda sig: