Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1869, sida 2

gen. Hvilken glädje! der låg sofvande den förlorad trodda Annie. Huru skulle väl den lyckliga modern i en sådan stund kunna gifva akt på huru negrinnan aflägsnade sig och med detsamma vred dörren i lås. Under glädjetårar försjunken i sitt barns åskädande, märkte hon ej heller att Caro, som inträngt sig med henne i rummet, genom glädjesprång tillkännagaf sitt deltagande och smekande slickade hennes hand. Den lilla vaknade af moderns kyssar och sträckte jollrande sina armar mot henne. Med den återfunna skatten på sin arm ville Anna Maria lemna rummet, men fann till sin förvåning dörren stängd utanföre. Som en blixt for tanken på Carlo genom hennes själ, och hon begynte ana att hon var offer för en väl anlagd plan. Ett ögonblick stod hon bestört, men hastigt vann beslutsamheten i hennes karakter öfverhand på förskräckelsen och hon började se sig om efter medel till flykt. De begge föusterna voro anbragte i taket och kunde icke uppnås och dörren så fast tiilstängd att den ej kunde med våld öppnas. Rop om hjelp gagnade föga, emedan väggarne voro beklädda med tjocka mattor, hvilka så borttogo allt ljud, att ett rop svårligen kunde höras. Utom dess låg paviljongen, som Anna Maria erinrade sig, afskild i trädgärden och på ett temligt afstånd från hufvudbyggningen. Medan bon öfver