stone denna natt sofva i min säng. Ni behöfver hvila. Se så, inga invändningar, jag sofver ändå inte, emedan jag måste arbeta hela natten, och när er man kommer hem och går nära förbi min dörr, skall jag kalla in honom. Med dessa ord tog hon barnet på sin arm och gick förut. IIvad kunde den utmattade modern göra annat än följa henne? Och hon njöt i den snygga sängen en djup, vederqvickande sömn ända tills morgonen. O, hade hennes stackars man under sin förtviflan kunnat blicka in i den lilla kammaren, huru många qval skulle ej sparats honom. Om morgonen, när Anna Maria, stärkt och lifvad af en välgörande hvila, uppvaknade, var hennes första fråga: Hvar är Knut? Pauline sökte förjaga hennes ångest och bekymmer för honom med de mångfaldigaste tröstegrunder. Förgäfves! Hon skyndade med sitt barn till sin eländiga boning och väntade der många qvalfulla timmar. Med möda lyckades hennes vårderska att påtvinga henne nödig föda. Då hörde hon hans steg och hennes hjerta klappade så starkt af glädje, som hade hon aldrig känt någon nöd. Detta återseende var en ljusblick, hvilken, om den också sällan faller på den fattiges lefnadsbana, inger ny kraft att kämpa mot nöden. Endast Paulines enträgna begäran och