Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1869, sida 3

här icke så oäfvet, fortfor hon, och dessa odrägliga mosquitos sedan. Vet du, Anna Maria, Tyskland är dock bättre. Der arbeta menniskorna äfven, men ej som kreatur. Der får man ej slå en häst utan skäl med mindre än att någon antar sig det slagna djuret, och här piskar man menniskorna tills de äro färdiga att dö. Jag vågar knappt att gå ut i vår herrliga omgifning af fruktan att möta en sådan anblick, och om natten, när jag vaknar, håller jag ofta händerna för öronen, emedan jag inbillar mig att höra de olyckliges skrik. — De säga att det måste så vara, svarade Anna Maria, emedan dessa menniskor äro icke stort bättre än kreatur, men Knut och jag bevisa motsatsen, ty John och Tom äro beskedliga och fogliga, icke lata som de andra, änskönt vi ej hafva någon piska, och jag tror att de ej skola lemna oss i nöden. Men Gud beskydde oss för alla pröfningar, vi hafva tillräckligt lärt känna nöden, icke sannt, Pauline? Denna nickade bifallande och tryckte sin väninnas hand. — Och dock har denna nöd tillskyndat oss en dyrbar skatt, en trogen väninna. Jag tänker ofta på huru det skall glädja mig att en gång, när vi återvända hem, visa dig min herrliga Nordsjö. Här är väl naturen skön och praktfull, men allt så trångt, icke som der hemma på dammen, der man fritt