Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1869, sida 3

mare, försedd med nödigt bohag, och i densamma se vi en ung qvinna, hvars insallna kinder begynna åter blifva fylliga och i hvars ännu matta ögon skimrar en stråle af lycka, när de fästas på en man, som söker att vyssa ett spädt barn till sömns. Och en timma sednare inträder en man med ett vänligt leende i sitt välvilliga ansigte och säger: — Nå, ären j färdiga? I morgon blir afresan. — Vi äro färdiga, sade Anna Maria, och vi nedkalla Guds välsignelse öfver den ädle man, som räddat tvenne olyckliga ur det djupaste elände. Sjette Kapitlet. — Jag ber dig, goda Pauline, ännu en gång att se väl efter om Anna är der, jag fruktar ständigt att barnet skall förvilla sig bland dessa bomullsplantager, jag kan ännu ej lemna min maiskaka, ty då lyckas den ej, och det är dock Knuts favoriträtt. — Var utan bekymmer, Anna Maria, hon vältrar sig med Castor i sanden framför porten och ser i sanning ut som hon ej blifvit tvättad på fjorton dar, svarade skrattande Pauline, som med sitt solbrända ansigte under den bredskärmade halmhatten hade föga likhet med den lilla sömmerskan, hvilken vi lärde känna i Newyork. Om det ej vore så förtvifladt varmt, vore