en enda minut. Kanske håller hon på att dö i detta ögonblick! — Var lugn, unge man, ät först af denna styrkande soppa, den skall göra eder godt. — Vara lugn när hon dör af hunger! Var barmhertig och gif mig mina kläder. — Nå, nå, så illa är det väl icke heller, men efter det ligger er så mycket om hjertat, så vill jag icke uppehålla er. Här äro de kläder, som doktorn lemnat mig för er räkning. Vid dessa ord lade han en snygg klädning på sängen. Inom få minuter lemnade Knut det gästfria huset utan ett ord till tacksägelse. Allt inom honom var riktadt på ett enda föremål. Andlös uppnädde han sitt hem och störtade trapporna uppföre, stötte upp dörren till sitt usla rum och sjönk med utropet: Gud vare lof! i armarna på sin Anna Maria. Vi skola ej försöka att beskrifva återseendets glädje, vi låta Knut berätta för den ångestfullt lyssnande hustrun den förra nattens händelser och vilja emellertid tillse huru det gick med den arma qvinnan under mannens frånvaro. Knappt hade hans fotsteg upphört att förnimmas, förrän hon lät hufvudet sjunka i händerna och begynte bittert gräta. Huru mörk visade sig ej fram