. En tel af jägarne sammanträffade på Esterström ren 14:e Febr. och ett annat sällskap på Sillre samma vag. På stilda wägar ffedre färden och man fam manträffare i Ragunda och Palsgård, der sällskapet tillöktes få att det nu ute gjorte 9 slädar som tågade den 16:de till vet 244 mil derifrån belägna hem manet Dyhöjden hwarest wi inlogerades i stugan och kammaren. Tillsammans utgjordes sällskapet genom ännu witare tilllomne amatörer cirka 30 personer. Kammaren upptogs aj 8 personer och ansågs för Wörsta fammaren om ej i yppighet åtminstone för sitt lifliga inne: hall af glada Andar. Hwad ven älvfte i laget mest fruktade war att denna Tub: belqvartett stulle till följande dana upprifma owäder. Emellertid kom uppltån: velfen, fom efter nattwakt tyckes utgöra det minst Herrliga i jägarlifwet. — Och sedan hwar och en fått halm i sina lappskor trädde man ut och hwad bare ven gamle spått? — jo, owäder, och fi — owäder war det, ty det snögade, men tid oc) andra omständigheter gjorde uppstof omöjligt, hwadan jagten begynte. — På med ffivor ! ljöd det. De fom ej på 15 är gått på skidor måste likwäl nu beqwäma sig dertill så widt de wille deltaga. Det wille tock alla, och få bar det utaf först , mil minst, ver slogs rast, ty ringen war nära Twänne lappar medföljde fom recognosörer och biträden. Desfsa tillspordes efter watten och det funno de genaft hwadan alla törstiga sällar begåfwo fig till anwist ställe, fom fit namn af Gråggelund, och fom derför gjorde skäl. Ju i ringen gingo nu dertill utjedde skyttar. Öfriga ställte sig på håll sedan man wäl hunnit vit efter många kullerbyttor, både ömkliga och löjliga att både göra och fe på, — man fer dem werkligen med ett medlid: samt löje. Huru de än trafwade fram och åter i ringen och lyssnade på hållet till hwarje knäpp, fingo re ej nalle på bnen. Hem bar det nu åter på qwäl: len, trötta, hungriga, wåta, törstiga och till en början, säger början, tysta fom enhptens prester; men det toa upp fig som elden i kolen för nägra timmar, uns der hwilka afhandlades det owissa om någon björn nu skulle finnas, dess ryg: liga storlek om den fanns, om dagens kullerbyttor m. m. Man war ej hoppe lös, blott litet trött för dagen, ty ringen war stor oc kunde ej undersökas i sin helhet. Allmän och god sömn hade snart bemäktigat sig sällskapet, sedan bes slut om tidigare färd följande dag war i råtet fattadt. Nu blef det lif i lägret fortast möjligen, skidorna på, en bit mat inlagd jemte lilla supen. Det bar utaf jamma stråt, fom förra dagen. Man föfte nu ringen och först på aftonen fläpptes hundarne lösa. Samtidigt med hop: pet om att nalle fanns inom ringen, gaf hunden Job ett, tu, tre ståndskall, fom dock i början troddes wara emot eckorre eller annan småjak. Man begaf sig dit och i täten studeranden Wallrot, fom war närmast. Jn närmare han fom, ju mer märte Jobs mod, han steg idet när mare och närmare, snart smäller ett skott på något ludet föremål i ett mörkt och djupt häl, bildadt af en rotwälta med kudfallna träd öfwer. Den swarta mad san syntes röra sig och fram tittar ett par gröna ögon, panal! stud. Wallrot ger nalle ett skott genom hufwudet och