synes som om der ligger en karl på gatan. — Ja, herre, svarade John, som stigit af, men han är betäckt med smuts öfver hela kroppen ... — Tag min gamla kappa, John, svep in honom i den och lägg honom i vaguen, jag sätter mig hos dig på kuskbocken. Man kan väl inte låta en menniska dö på gatan heller. John lydde brummande, och vagnen rullade deritrån. Femte Kapitlet. När Knut uppvaknade ur den djupa sömn, som följde på hans fullkomliga kraftlöshet, befann han sig i en beqväm säng i ett rum, som vittnade om egarens välstand. För allt var väl besörjdt. De genom den sista nattens valdsamma behandling uppkomna kroppsskadorna voro sorgfälligt omskötta och de på ett bord utmed sängen stående förfriskningarne bestämda att stärka krafterna hos den maktlöse. Förvånad sag han sig omkring; kontrasten mellan den mörka fuktiga källaren och den vänliga omgifning hvari ban nu befann sig, var för stor, för att han ej i börjau skulle anse allt för en lek af inbillningen. Men det var rena verkligheten, och en gammal tjenare, som i detsamma inträdde, meddelade honom huru allt tillgatt, — Låt mig genast gå! ropade han. hvar äro mina kläder, jag fär ej dröja