En utvandrares öden. (Bild ur Amerikanska kriget.) (Forts. fr. n:o 18.) Nu begynte hoppet att vakna i hans bjerta och sedan han befriat sig från strecken, hvarmed han var fängslad, trefvade han utmed väggarne i sitt sugtiga häkte, för att upptäcka en Öppning, genom hvilken det vore honom möjligt att undkomma. Omsider lockades han af ett svagt sken i den aflägsnaste vran af källaren, och i jemnhöjd med golfvet befann sig en öppning, tillräckligt stor för en karl att krypa igenom. Här gällde intet tänkande, hvarje minuts dröjsmål var en synd mot hans bustru, och så kröp han beslutsamt in i öppningen. Det var en gammal kloak, full af den vämjeligaste orenlighet, i hvilken han befann sig. Ofta påträffade hans trefvande händer råttor och ödlor, hvilka hvimlade här, ofta ryggade han med en rysning tllbaka vid deras kalla beröring, men tanken på hans hustru dref honom framåt. Slutligen nedföll en ljusstråle orvanifrån, han upplyfte ett bräde och befann sig på gatan. Med en suck af den varmaste tack till försynen sjönk han ned utan medvetande. — John, båll stilla! ropade doktor Schvarz, som i detsamma ätervände hem från ett sjukbesök, till sin kusk; mig