— —— — — frampressade hjertats varma tårar i hennes ögon. Hon var fattig, den lilla sömmerskan, var bekant med nöd och försakelse och kände förbarmande med eländet. Hela månader bodde begge nära hvarandra, endast skilda genom några trappsteg, och hade likväl aldrig sett hvarandra, den ena af sjukdom, den andra af arbete fängslad vid sin kammare. Väl hade den sistnämnda, då hon nödgades gå ut, stundom mött Knut i trapporna, men i Newyork känner den ena hyresgästen icke den andra, om de också hela året bott vägg om vägg, och om den ena bäres bort till den eviga hvilan, faller det ingen mötande in att fråga: Hvem är den döde? Den lilla bleka Pauline utgjorde ett berömligt undantag och var en liten god varelse. Hon hade icke förr blifvit varse eländet framför sig, än hon försvann, för attstraxt derpå återkomma med sin aftonmältid, en varm välling. Utan att säga ett ord, lade hon den ena armen om den förvånade hustruns nacke och förmådde henne med den andra att äta. IIungern tog ut sin rätt; Anna Maria åt med stark matlust och tårar af tacksamhet föllo i skeden. — Ni kan tacka mig efteråt, min goda grannfru, sade Pauline, när ni slutat, men här kan ni ej stanna; det hjelper ej, ni måste följa mig och åtmin