tiden för hennes blickar, hon såg blott hunger och död! Förbi henne drogo barndomens lycklige dagar, den leende bilden af hennes fordna hem, der hon som barn lekte och som jungfru i glada sysslor framlefde sin tid, der inga sorger tryckte hennes hjerta. Kunde barn hungrade och längtade elter en gammal brödskorpa, sådan den gafs derhemma åt kreaturen, emedan den var för hård för menniskotänder? En bitter känsla öfver fadrens hårdhet for genom hennes hjerta, och straxt derefter flöto tärarne ymnigare vid tanken på den kära, ömma modern. Ack, säkert förtörnas hon ej, säkert förvarar hon sin dotters afskedsbref vid sitt hjerta och ber dagligen för heanes lycka. Lycka! Och likväl ångrar den olyckliga ej ett ögonblick det steg hon tagit hou blyges för sin bitterhet, trycker sitt barn till hjertat och suckar: Stackars Knut! Då öppnas dörren och in träder den lilla grannen en trappa ned, densamma som Knut i förbigående bedt se efter sin sjuka hustru, och som nu infann sig för att halla sitt löfte. Förfärad blef hon stående vid anblicken af denna nakna, på det nödvändigaste blottade boning, vid anblicken af denna bleka qvinna; som med sina nästan slocknade ögon liknade en döende, och medlidandet, denna himlens sköna gåfva,