Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1869, sida 2

höra med sin söm och hennes nedkomst inträffade under förhällanden, då nöden redan blifvit så stor, att de olycklige ej visste hvarifrån de följande dagen skulle taga föda. Då visade sig Anna Marias karakter i hela sin styrka, och vi se henne efter en svår barnsäng, sjelt utmattad och hopplös, trösta den djupt nedslagne mannen, hvars kraft var helt och hållet bruten. Plötsligt reste han sig upp. — Du är en ovärderlig hustru, Anna Maria, sade han, jag var så svag, emedan det sammanpressade mitt hjerta att se dig lida. Jag vill ännu en gång gå till varfvet, kanske ger man mig anyo arbete, jag är nöjd med ringa betalning. Först och främst vill jag sörja för att man lemnar oss anständ med halfva hyran tills i morgon, sedan går jag till varfvet; blif ej ledsen, om jag kommer sent tillbaka. Jag vill be vår granne köpa bröd. — Ga med Gud, min vän; vill du ej först kyssa den lilla? — Hvad hon liknar dig, sade han, kyssande barnet sakta, för att ej väcka det. Gifve Gud att hon må blifva så god som du. Snart bortljödo hans steg i trapporna och den stackars hustrun sammanknäppte händerna och bad: Herre Gud förbarma dig öfver oss!o Hurtigt gick Knut framåt och hade nästan hunnit fram till hamnen, när han plötsligt blef