Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1869, sida 3

pengar. Ni ser ej ut som ni skulle orka arbeta i morgon. Då vänder sig den olycklige mannen med en djup suck och återtar långsamt vägen till sin boning... boning? förtjenar väl ett sådant kyffe detta namn? Han stiger uppföre ända till takåsen; allt mörkare blifva trapporna, allt qvafvare luften och ännu taga de ej något slut. Allt mera dröjande blifva hans steg, allt tyngre de suckar, som uppstiga ur hans qvalda bröst, och slutligen stannar han utanför dörren till. en liten afplankning och blickar försagd genom de breda springorna in i rummet. Men hans steg hafva redan blifvit bemärkta och igenkända. En svag röst frågar innanför: Kuut, hvarföre kommer du ej? Då öppnar han den låga dörren och träder djupt nedlutad i sin eländiga boning. — Min älskade Anna Maria, här är allt hvad jag förtjent, det räcker ej, men jag har gjort hvad jag kunnat, jag har tiggt om barmhertighet och blifvit afvisad med hån. Ack, hvarföre skulle jag rycka dig, du herrliga blomma, ur ditt välstånd och draga dig in i detta rysliga elände! Mig sker ej annat än rätt, men du, Anna Maria, hvarmed har du försyndat dig? Mitt mod är förbi, låt oss dö tillsammaus. — Och du vill döda detta barn, mitt barn, som äfven i vår största nöd var oss en helig glädje, och som du