Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1869, sida 3

ligt. Nu är mannens tunga börda nedlagd bland de öfriga balarne, och långsamt framträder den arme till honom, som förfogar öfver millioner. — Hvad vill ni? frågar han barskt. Jag har ingen tid. — Min herre, jag ber om betalning för mitt arbete. — Kom igen i morgon, då är aflöningsdag. — För Guds skull, jag kan ej vänta tills i morgon, hustru och barn äro sjuka och hungra. — Wartley, sade köpmannen i det han vände sig om, betala denna besvärliga menniska hvad han skall ha. — Kom med, sade Wartley icke mindre barskt än hans principal. Hvarföre komma ni tyskar hit, när ni icke vilja arbeta? — Ej arbeta, herre? Jag har alla dar gått i ett tungt arbete, så tungt en stark kropp kan uthärda, men jag har varit sjuk, hustru och barn äro det ännu och betalningen ringa. — En bön, herre, tillade han, lemna mig förskott för morgondagen, jag skall arbeta som en häst; för Guds skull, gör det, ty det här räcker ej till föda och hyra för i dag. Jag och de mina skola redan i dag blifva utan tak öfver hufvudet, om ni ej förbarmar er. — Nej, deraf blir ingenting, lydde det kalla svaret, det vore förlorade