Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1869, sida 3

gande kroppen på en af hunger döende. Tid är pengar, det är allas lösen. Det sinnes naturligtvis äfven här mången barmhertig själ, som gerna räcker en hjelpsam hand för att bistå den olycklige, men huru få äro de lidande, som hafva den lyckan att i detta ofantliga hvimmel bland hundratals röster finna ett enda hjerta. Ve den olycklige utvandrare, som med hopp om främlingars hjelp och godhet beträder Newyork. Vid sin ankomst ett föremål för roflystnad och de listigaste bedrägerier, skall han ofelbart blifva gäckad på förtroende och löften samt utplundrad. Se der borta den bleke mannen, i hvars ungdomliga ansigte elände och hunger plöjt djupa fåror, hur han dignar under en börda, som är tillräckligt tung att kännas tröttande för ett lastdjur. Nu stöter han oförvarandes till en drucken irländare, som svärjande: fördömde tysk! tränger inpå honom med knuten hand och säkert skulle fälla ned den uttröttade, om ej drinkarens osäkra steg och de påträngande menniskorna skiljt dem åt. Vi vilja följa honom, denne bleke man, som knappt orkar vidare; vi kunna ana mycket elände, ty i hans anletsdrag står hans eländes historia. Nu tar han af genom en stor port in på en vidsträckt gård, der den rike köpmannen står midt ibland oräkneliga kistor och balar samt räknar oupphör