Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1869, sida 3

svurit att älska och beskydda? Nej, vi måste härda ut. Knut, kanske har pröfningen snart nått sitt slut. Kom och gif mig en kyss och låt oss vara ståndaktiga. Der sitta de, den trofasta Anna Maria på sin usla bädd, med den tröstlöse mannens hufvud vid sin barm och det sofvande barnet jemte sig. De fylliga kinderna äro insjunkna, det yppiga håret bortklippt för att med inkomsten deraf köpa bröd, de klara ögonen äro dunkla och djupt infallna, omgifna af blåa ringar, och öfver den fordom smidiga gestalten hänger en kappa, tillräcklig att skyla den i sin nuvarande nedböjda ställning. (Forts.)