taga vi då afsked af hvarandra och ställa vår framtid i Guds hand, eller också följer jag dig. — Här är min hand, tillade hon, jag håller mitt löfte. Ännu en omfamning, en kyss, och den smärta gestalten försvann i det nattliga mörkret. Och åter var det afton, åter stod den unge mannen stödd mot slussbjelken, men hans blickar voro icke denna gång tanklöst riktade på hafvet, med hela sin synförmåga sökte de genomtränga det mörker, som lade sig öfver höjden på dammen och den ensammes hjerta klappade med hörbara slag. Det var en lång natt och en lång dag, som föregått denna afton; hvilken skulle antingen lägga lifvets högsta skatt vid hans hjerta eller drifva honam ensam ut i verlden på det osäkra hoppets bana. Nu omsider! Hans händer fattade konvulsiviskt om slussbjelken, hjertat upphörde af längtan ett ögonblick att slå. Det är hon. Nu står hon jemte honom och räcker honom handen. Han bäfvar och säger: O, tala! I stället för svar sjunker hon i hans armar, hennes tårar fukta hans ansigte och sakta frågar hon: Hvar är båten? Ett glädjerop och hastigt ilar han med den dyrbara bördan till båten. Skön uppgår den nya dagen. Hafvet glittrar i morgonsolens strålar likt flytande guld, den blåa himlen ler vänligt ner mot jorden. På dammen står