sitt, han visste ju att hon helt och hållet gifvit sig åt honom. — Anna Maria, du kommer till! mig, således älskar du mig så mycket att du för min skull utsätter dig för din fars öfverdrifna vrede! Huru skall jag någonsin kunna vedergälla dig? — Derigenom att du afhör mig med lugn; här kan du ej stanna, Knut. — Det vet jag, Anna Maria, jag vill också begifva mig bort, men jag tar din kärlek med mig, jag svär att jag skall arbeta allt hvad i menniskomakt står... med din bild i hjertat skall det gå lätt, men när jag sedan återkommer med frukten af mitt arbete, skall jag då finna dig ännu trogen? — Trogen intill döden, och jag vill lemna dig bevis derpå. Hör, ty vi hafva kort tid, far skall snart vända tillbaka. Han bjuder grannen till sig i morgon, då skola de göra slut mellan oss. Nu vill jag väga ett försök med grannen, som är en redlig man, om han ej sjelf vill afråda far från giftermålet. Sedan skall du resa och förskaffa oss ett hem; under tiden vilja vi vänta och förblifva hvarandra trogna. Men kan det ej gå för sig och far yrkar på förlofning, då, Knut, da följer jag med dig. Med svindlande glädje tryckte Knut den älskade till sitt bröst. — Således, Knut, vänta mig här i morgon vid samma timma. Antingen