larne. Måsarnas och stormfoglarnes skrik ljödo från alla häll, och vindens skarpa hvissling, när den hven öfver de höga dammarne, gjorde det dystra intrycket af denna nattliga scen fullständigt. På sjösidan af dammen, stödd mot en slussbjelke, stod Knut, tanklöst stirrande utåt hafvet. Ilan kände blott att Anna Maria var förlorad för honom, den qväfvande smärtan i hans hjerta var det enda hvaraf han var medveten. Den honom tillfogade skymfen hade han helt och hållet glömt, han visste ej hvarthän han skulle styra sina steg eller hvad han skulle taga tig till, han såg blott med själens ögon den älskliga gestalten; de kärleksfulla blickarne och de blonda härflätorna; understundom förekom det honom som han hörde mellan vågornas brus och stormens hvinande hennes ljufva röst, som sjöng: Ack, lifvet är dock skönt, blott man det rätt förstår. Då kände han sorgens bittra tår fukta sina ögon och han utropade med smärta: — O, min Anna Maria! Och kring honom slöto sig tvenne mjuka armar och på hans mun trycktes tvenne varma läppar och en älskad röst hviskade: —Min stackars vän! — O. min Anna Maria! utropade han åter, men jublande. I hennes kyss hade han förglömt sitt lidande, han kände ju hennes trogna hjerta slå vid