En utvandrares öden, (Bild ur Amerikanska kriget.) (Forts. fr. n:o 16.) — Icke illa, Knut Arft, gäckade den gamle, i dig har sannerligen ett prestämne gatt förloradt! Han kallar henne sin flicka, liksom hade han köpt henne af oss... Hvad säger du, huru mycket auser du att en sådan flicka kan vara värd? tillade han, vänd åt modern. Huru litet anade den förtörnade mannen, att denna fråga en gång skulle göras honom på allvar. Tårar voro det enda svar från den arma modern, som aldrig vågat motsäga sin man. — Far, sade Anna Maria, som vid dessa grymma ord uppreste sig med stolthet, du kan vägra Knut din dotters hand, men till att skymfa honom har du ingen rätt. Jag gör mig en ära af mitt val och vill blott säga, att han kunde fria till den bästa och rikaste flicka, ty han är en arbetsam och hederlig yngling. Hvad vet kärleken af högmod och rikedom. Med dessa ord ville hon lemna rummet. Ett barskt vstannar från fadern höll henne qvar. — Ånnu ett ord, säger jag. yttrade denne, och sedan är det nog taladt om den här saken. Se der borta den vackra