Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1869, sida 2

men, som skyddar hustru och barn och hela hans egendom, och som blifvit med största omsorg uppförd och underhållen. Friserne äro en kraftfull folkstam, högväxt, härdad i väder och vind. Qvinnorna, berömda för sin skönhet, äro merändels smärta som granar och deras hvita hy emotstår intrycket af sommarsolens strålar. Ja, intagande är hon att åse, den blonda Anna Maria, der hon, sysslande på sluttningen af höjden, spänner ut det af hennes egna händer väfda lärftet till blekning. Den smärta gestalten lutar sig behagligt, och de täta hårflätorna, som falla ned öfver hennes axlar och barm, glänsa som guld i solen. Glad är hennes själ, ty muntert och älskligt klingar från hennes läppar en sång, hvars början lyder: Lifvet är dock skönt, blott man det rätt förstårv. Sången utöfvar säkert sin trollmakt på en ung man, som i och med detsamma utträder ur en lada och, förstulet kringblickande, närmar sig den sköna flickan. Knut Arft ser rätt bra ut, hans blottade, senfulla armar synas starka nog att bära en älskad qvinna genom lifvet och att skydda henne för nöd och fara. Det hjerta, som vid hennes anblick klappar starkare, är trofast och frihetsälskande, och synes väl bekant med valspråket: phellre dö än slafo. Nu står han utmed henne och vänder sig mot heunes af arbetsifvern blossan