Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1869, sida 2

Ledighet känna de ej, blott en tid, som är delad mellan ständigt arbete och sömn, och derföre kan ej heller inbillningen skapa hos dem de lockande föreställningar, af hvilka en sådan kärlek alstras. Öfversvämningen år 1825, genom hvilken hela öar försvunno, hade äfven ruinerat Lorentzens fader. Det gamla slägtarfvet, en ypperlig landtgård, omgifven af bördiga åkrar, blef af den dammen genombrytande floden helt och hållet förstörd och fälten blefvo på en timmas tid höljda med en fot hög, saltblandad dy. Borta var hela frukten af flere slägtleder verksamme förfäders arbete; icke annat än bara lifvet var räddadt. Fadern öfverlefde ej länge detta slag och sonen begynte med outtröttlig flit att göra de nakna fälten åter fruktbärande. Nu se vi den grånade mannen stå i dörren till sitt fast uppmurade hus, öfverskådande med sjelfförnöjd uppsyn sina bördiga åkrar och ängar och derefter rikta sina ögon på den väldiga damm, som var bestämd att skydda hans mödosamt förvärfvade egendom. Hans väderbitna anletsdra; uttryckte fasthet och kraft, man kunde säga hårdhet, medan hans ögon förrådde en öppen och redlig karakter. Huruvida vi riktigt läst i hans drag, skall det följande lära. — Der kommer mitt barn, sade han halfhögt, hm! en ståtlig flicka och en