Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1869, sida 2

tagit mig i sitt hus, när jag blof faderoch moderlös, och dock har jag af alla krafter arbetat att göra rätt för min kost. — Du är orättvis, Knut, men vänta! Der kommer mor, hon vinkar till oss. Gå, far kan se oss. Knut Arft hade allt sedan sitt tolfte år varit i den rike Lorentzens hus. Hans far hade fannit sin död på sjön och modren aflidit i en långsamt tärande feber, lycklig i sin dödsstund att hennes barn skulle finna huld och skydd hos Lorentzen, hvilken som granne lofvat henne att sälja stugan, hennes enda egendom, och förvalta köpesumman åt gossen, samt upptaga denne i sitt hus. Lorentzen var en karakter, den man ofta träffar bland välmående folk, som genom flit och ansträngning arbetat sig upp till välstånd. Sådant folk känner svårigheten att förvärfva och penningens värde samt bemödar sig på allt sätt att bibehålla och föröka sitt förkofrade goda, emedan det härigenom söker skydda sina barn för de mödor, hvilka det sjelft måst genomgå. Dess praktiska sinne är riktadt på det materiella och det känner ej kärleken, som fördrager armod framför rikedom, emedan det icke haft någon tid att älska och emedan sträfvandet efter dagligt bröd upptagit hela dess kraft. En sådan uppoffrande kärlek uppväxer sällan i deras bröst, som kämpa med brist. ————————— — —