Lifvets skiften. våra bästa dagar Ar dock barndomens, Då ej hjertat klagar, Då ej sorgen känns. Allt i fröjd sig målar, Solen herrligt strålar Öfver dal och fält — Allt är ljuft och sällt. År ock rocken sliten, O, hvad gör det väll År ock kosten liten Glad dock är vår själ; Bröd i fädrens hydda Smakar utan krydda Dock oändligt väl, När man ej är träl. År ock mössan borta Någon gång ibland, Byxorna för korta Skäms man intet grand; Hvad som modet dömer Aktar man ej — tömmer Glad sin vällingskål Eller tallrik kål År ock hyddan ringa, Taket halmbetäckt, Sången der dock klinga Bland de ungas slägt. Man ej saknar flärden Men vid trefna härden Känner man sig nöjd, Somnar in med fröjd. Men så snart försvinna Dessa glada dar; Åren snart oss hinna; Oss i kragen tar Mödorna i lifvet, Sorgerna och kitvet; Barndomsglädjen har Snart man mer ej qvar. Tiderna de skifta, Våra öden med, En får lagar stifta, En får hugga ved, En får plogen köra, En får svärdet föra, Och i skorsten trång Sjunger en sin sång Si så våra banor Olika ju gå, En kan räkna anor, En är bland de små; Lycklig den som äger Hvad som öfverväger Allt på lyckans höjd; Hjertats frid och fröjd Klockare-Karl.