på posten, och de bref, fom hate te be fängdaste adresserna, kommo ide sist fram. Flera gånger ingingo bref med adress:Monsieur te baron Roi-re-Chine, och de expedierades till Rue Lafitte, ty hr Vandal förstod ganska wäl att de hörde dit. Och — man skall knappt tro det — på alla dessa bref ufgåfwos swar. Ett särskilt kontor — kontoret för de fattiga — hade att ombeförja denna mwidlyftiga korrespondens och ten dermed förenade utdelningen af allmosor. Hwad dessa angår, så war baronen — det måste medgifwas — mydet frikostig. Och likwäl är jag öfwertyged om, att vet första ord enhwar uttalade, då han mottog hjelpen — buru ftort beloppet och huru ringa rättigheten dertill änven mar — lydde ungefär sålunda: Huru, är detta alltsammans? Det war wisst wärdt att göra sig beswär för så litet! Att hafwa penningar, så att man kan ösa bem med skofwel, och wara få fnufs lig mot den fattige. Fy då, hwilken ufelbet!