skenet af ett ungdomsleende upplifvade hennes drag. I samma ögonblick framkommo de trolofvade — lektorns ljufva, herrliga Maria och fru Nordins son, den vackre, kraftfulle ynglingen. Han gick med högburen panna, stolt och lycklig; hon blyg, ljuf och rodnande. De gingo så fördjupade i hvarandras åskådande i ögonblickets tjusning, i framtidens herrliga förespeglingar, att de icke märkte fru Nordin och lektorn, förrän de voro alldeles bredvid dem. Maria såg upp; men hastigt sänktes åter det sköna, glänsande ögat och flammande purpurskyar jagade öfver kinden. — O, du min dyra moder! du som så länge varit mitt hjertas förtrogna! du, som vet huru djupt och innerligt jag älskar Maria! bed du, att Marias far icke vägrar oss sitt bifall, sin välsignelse! utbrast ynglingen och fattade ined kärleksrik värme fru Nordins hand. Fru Nordin fästade det ännu sköna, uttrycksfulla ögat på sin majdags drömbild. Lektorn såg på henne länge och innerligt. — Marias son och Fredriks dotter! utropade han derefter och lade med djup rörelse de trolofvades händer i hvarandra. Maria, säg! icke nekar du din välsignelse till deras kärlek, deras förbund? — Måtte himlen välsigna eder och skydda er unga, varma kärlek! utbrast Maria och slöt under varma tårar den älskliga flickan i sina armar samt räckte den dyre sonen sin hand. Hon såg upp, hon mötte lektorns öga. Deras blickar hvilade länge och djupt i hvarandra — och hvad läste de i deras fuktiga glans? Månne icke löfsalens historia med alla dess ljufva och sorgliga minnen. (Slut)