på det grymma nidingsdådet! Han inblåste åter det släckta lifvet i de nedfällda träden, som slogo ut,knoppades och växte upp till herrliga kronor, för att en gång i sitt trogna, skuggrika sköte emottaga vår kärlek, våra trohetslöften. — Och att lära oss att tacka himlen för att ingen mörk fiende står lurande vid vår kärleks lustgård, inföll Maria med andaktsfull värme, och för att lära oss att bedja det Guds ansigte måtte lysa öfver vårt förbund och vär framtid! Då fru Nordin återkom från kyrkogården, gick hou en liten välkänd, obemärkt gångstig, som förde till trädgården — till löfsalens trädgård. Vid hörnet af trädgården mötte hon f. d. löjtnanten, numera major, grånad och linkande, hemfallen under giktens herravälde. Han hade nyligen blifvit enkling, och artigt helsade enklingen den sorgklädda enkan. Maria besvarade väl hans helsning, men lemnade honom likväl så fort höfligheten tillät henne det. Majoren tog vägen till gården och Maria ingick i trädgården. Hon vände spejande sitt öga åt alla håll; men då hon icke kunde upptäcka någon, tog hon vägen åt löfsalen. Hon hade nästan hunnit den, då lektorn nalkades henne. Maria stannade och en svag färgskiftning jagade öfver hennes anlete. — Att vi ännu en gång skulle råkas här, Maria! sade lektorn med egen betoning och såg först på löfsalen och sedan med ett djupt och innerligt uttryck på Maria. — Ja, och att vi skulle få se denna löfsal åter grönskande och skuggrik, som i fordna dagar! svarade Maria, och äter