Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1869, sida 2

böjt henne under dess spira. Gängen hade nu icke mera denna elastiska spänstighet. Täårarne hade fördunklat ögats glans och i de svarta lockarne syntes, ehuru ännu knappt märkbart, några lätta, ljusnande strimmor, dessa sorgernas och ärens värdtecken. Marias lif hade varit lyckligt. Väl hade äfven hennes himmel egt moln; men det hade egentligen varit strömoln, som skingrats, och himmelen hade kanske just derigenom sedan synts henne så mycket klarare. Hon var lycklig som mor. Hon hade redan fästat brudkronan i sin äldsta dotters lockar. Augusta var älsklig och god och hennes son en yngling med redbarhet och verkligt värde. Det lediga kollegatet i Söderköping hade magister Petterson icke sökt, ehuru mycket än rektorn sökt öfvertala honom dertill. Skälet ma hans eget hjerta förklara eller kanske vömma. Ilan hade nästan hela tiden tillhört Linköpings skola, der han nu var lektor. Han hade omsider gift sig med en prestdotter, täck och glad, ehuru icke tjusande som hans hjertas första, kanske enda ideal. Han egde en enda dotter och henne kallade han Maria. En innerlig vänskap hade alltid förenat de båda familjerna, och Gud endast vet af hvad skäl; menniskorna trodde för helsans skull och så var det väl äfven, som den Pettersonska fa