Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1869, sida 2

En löfsals historia. Novell ur verkligheten af förf. bill oIIöga Dals Prestgård. (Forts. fr. n:o 14.) Ett fjerdedels århundrade hade åter, med sina många dagar, sina ständiga vexlingar at ljus och mörker, af fröjd och qval, af lif och död, dragit öfver jorden. Redan länge hade ännn en gröntäckt boning upprest sitt blomsterprydda tak bredvid morbror Svantes hvilobädd. Fru Liljeberg slumrade der inne så godt, under de skuggrika träden, och den förbismygande åns sorlande böljor tycktes sjunga det nästan barnafromma hjertats vaggsäng. Ännu en nyligen skoflad kulle syntes i det lilla skuggrika hörnet. Grönskan hade icke ännu hunnit växa öfver den; men friska och doftande blommor tycktes liksom dagligen der uppväxa. Och hvarje afton stod Maria, i den djupa sorgedrägten, med de friska blommorna, de varma tärarue, vid den grafkulle, som gömde stoftet af hennes gode, djupt saknade make. Tiden, denna mäktiga allhärjare, hade cke heller skonat Maria, dock hade den temligen mildt behandlat henne, och det var först sorgen efter den dyre bortgangue, som egentligen hade synbart