Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1869, sida 2

gården, passera löfsalen, och ovisst är. om icke dess minnen åter vaknade i hennes själ, oaktadt de många åren, de många vexlingarne; ty hjertats djupaste minnen äro inga dagsländor, de följa troget genom hela lifvet. IIunnen uppför gårdens terrasser, kom Maria Petterson med strålande öga och öppna armar och störtade sig i fru Nordins famn under höga glädjerop. Fru Nordin smekte med innerlighet den ljufva, kära flickan, och då hon såg upp, stod Marias far framför henne. Det var nu länge sedan hon såg honom. Emot aftonen smög sig fru Nordin helt obemärkt från sällskapet. Hon vandrade upp till kyrkogården; hon egde äfven der en kär grafkulle. Det svarta staket, som omgaf kyrkoherden Liljebergs graf, var mosslupet och lutande; men friska blommade ännu de hvita törnrosor, som den dotterliga handen planterat på den dyra kullen. Maria satte sig på en mosslupen minnessten nära intill fadrens grafkulle, och försjönk i ett djupt och stilla begrundande. Så satt hon länge och det var som om hela hennes förgångna lif för henne upprullat sina många och skiftande taflor. Hennes tårar föllo, den ena efter den andra. Ack! hon kände sig nu så ensam!