Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1869, sida 2

miljen, nästan ärligen, besökte S:t Ragnhilds helsobrunn. Under dessa brunnssejourer voro de nästan dagligen tillsammans, åtminstone herrarne; ty rektorn kunde icke trifvas utan Petterson, då det var en möjlighet att råka honom. Fru Petterson och Maria tycktes också finna sig väl i hvarandras sällskap, ehuru olika lynnen och sympathier samt mer än ett tiotal af år åtskilde dem. Hvad som förenade alla i samma intresse, var kärleken till Pettersons dotter, den lilla älskliga Maria, hvilken, besyunerligt nog, egde mycken likhet, så till utseende som väsende, med den Maria, efter hvilken hon blifvit uppkallad. Dock egde hon sin faders ögon, dessa stora, klara, mörkblå ögon, och fru Nordins blickar hvilade ofta och länge på detta återstrålande af fordna dagar; men aldrig glänste den unga flickans öga så klart, som då det mötte den varma blicken från Marias son. Detta var lätt att upptäcka och denna upptäckt tycktes fröjda alla; det säkra är åtminstone att fru Nordin och lektorn sågo det med ljuf tillfredsställelse. Löfsalens prestgård hade åter bytt om innehafvare. Marias fars efterträdare hade i sin tur måst lemna rum för en ny, sedan han sjelf emottagit missiv till det stora transportpastorat, som vinnes utan ansökan.