Om uyttig werksamhet. Hwad anblicken af de mångfaldiga fysselsättningarne inom boningarne är mig angenäm, och huru giad, huru högtidlig den derefter följande söndagshwilan! Ja, utöfningen af de inom ofdhwilande frafs terna är redan i och för fig fjolf ett af de hög: na nöjen. Sysslolöshet och en ständig bwila ar en plaga, ett straff;: tröghet är en werklig kroppens ech själens sjuldom. Sjelfwa det fornuftlösa djuret finner nöje i att öswa sin ätrafter, och barret glöder sig af att på let wara susselsatt. Man tan ide fe sfadespelet af den allmänna fil ten utan att crviara en böjer att deltaga bett. Der hwarest alla orbeta med ifwer att föröla sitt wälständ eller för att hjelpa andra, der fattar oss owillorligen en tänsla af blygset, om wi ensamme stå fom frflolösa astadare. Hwar och en af de glada arbetarena tycles i sin uppsyn röja ett slags trinmj öiwer att han tillbringar ett nyttigare, ändam äls nligare lif än wi, fom få honom i wägen utan nytta, som bröme ma bort war tid i trög owertsam het, eller fom längta efter nöjen, under tet han i sitt tunga yrie gjuter fin swett och full aj stunla och helsa dubbalt kännar hwarje äswen den minsta glädje. BVetralta bict, huru det swärmar rafitöft från blomma till blomma, att suga dess balsamissa ho unng. Se myran, huru slickligt od) oms furgofullt hon sortsätter fin wandring, för att bygga fin stad eller samla fina förråder. Se soglarne under himmelen, hurn de swafwa omlring i eupphörlig glad drådsla, för att föra en wälfmalande föda åt sig och fina ungar. Den trogna hunden bewalar hjordarne ute på fältet, och den starla hästen drager sram sin tungt lastade wagn. Landtmannen, brynt af den heta solen, attar icke den tryckande wärmen. Han fulländar sitt dagaarbete och gläder fig åt astonstundens wederqwi åelse. Handts werlaren lemnar ej fin wertstad. Hame maren dänar och mäfstolen bullrar israän tidigt om morgonen intill den sena gmwåll stunden. Den ensamme tänlaren, den förs de, embetemannen och lonstnären äro frå selsatta med fin sallelses omsorger; de tet wa ssörsta delen af dagen icke för fia, ntan för fina medmenniskors wålsärd, sälerhet, underwisning och biltring. Östa blir dar gen dem för fort oc de beröswa fig un del of nattens sämn, för att ostörda få sullända fina arbeten, medan andra men: nistor genom hwila frärta fina trötta fem war. Alit ör i wertsamhet. Huru skulle då den sysslolösc lunna wara wäl till mors ibland flitiga mennisser, hwilla med ha arje blick fyras förotta honom såsom en onvte tig sam hällem ediem! Hon llagar öfwer ledenad, under det att den flitige ogar ofswer tidens sorthet. Har söier endaft nöjet, utan att finna ver I för fulla rens bet, under det att den orbetsamme finner det utan att söta det. Nedan medictane det of hans slit är för honom en siilla glädje, och hwilan efter hans arbetemöder en wåällust, om hwars tillwarelse den feftor löse ide har nagon söreställning. Wisferligen gifwas åfwen fiitige fom ej hwita frän morgonen till sastonen ech lilwäl sällen hafwa föl att wara ulllomligt nöja med fig sjelswa, ty när de öhverffådat sitt dagsarbete, finna de att de gjort föga eller intet. Ållt deras arbete war nemligen en sysselsättning utan nytta, en orolig bes ställsamhet utan winst för dem sicliwa eller andra. Gud gaf icke förgäfwes min själ sira srafter och min lropp fina antag till mångjaldiga färdigheter. Jag bör genom vem berömligt utmäria min jordiska tefe nodes och werlsamhetstid, pa det jag ide sintligen wid grånsen af mina dagar måtte nöngas fråga: hwarför bar jag lefwat? Hwad gagn har jag gjort i werlden? Swar äro de nyttans täriwar jag bundit oc) hwarpå jag nu såsom en trött ffördes man fon få stumra? Jag unefick ej förgafwes genom flopas rens ud dessa trafter och anlag; de öro de pund han anjörtrdde mig och fwars med jag bör ockra till befordrandet af alle män lyckjalighet. Men bar jag ide ockrot på ett owärdigt, högst tadelwärdt fött och missbrutat detta himmelens lån? Star jag wål derför helt och hållet utan ans fwar? Och om jag än ide anwände vet till andras stada, ffedde det lilwål alltid till deras nytta och glädje? Wisserligen beförjde jag mitt wärjs aligganden? Men stötte jag dem afwen med behörig merit samhet och lärlet eller ide alltsör ofta med wederwilja? Åcke alltför ofta utan behö — — . 1 — — 2 —4 3 D