Gud välsigne kusin Maria derför! utbrast den arme sjuklingen. — Ja, som mitt hjertas innerliga svar! snyftade den djupt rörda fru Liljeberg och satte sig bredvid kusinen. — Detta är Marias barn? jag behöfver ej fråga det, jag ser det på hennes ögon, suckade kongl. sekreteraren och klappade lilla Augustas svartlockiga hufvud. — Ja, Marias yngsta flicka. — Och hon är lycklig, den vackra, älskliga, oskuldsfulla Maria? — Ja, Gud vare lofvad! Få äro så lyckliga, som hon! Ett ögonblicks tystnad uppstod. — Låtom oss nu återkomma till mig, denna usla varelse — började kongl. sekreteraren. — IIärom är dock icke mycket att säga. Långa hafva de tio åren varit, sedan jag till rättvist straff förjagades från kusin Marias vänliga och fridfulla hem, der jag njöt så mycken godhet och välvilja. Jag har sedan endast varit omgifven af kalla, egennyttiga varelser, hvilka dyrt låtit betala den kärlekslöshet, som de kallat vård och omsorger. Han hemtade andan och suckade. — Hvad som ändå mer än detta och mer än mina ungdomsdårskaper plågat och sargat mig, var minnet af min illgerning i prestgården, minnet af den skugga jag sökte kasta öfver Marias rena och varma vårkänsla, huru