Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1869, sida 2

lösa ansigte. och det stora, matta ögat fästades på fru Liljeberg. — Välkommen då, kusin Svante! ätertog fru Liljeberg med vänlig röst, i det hon öppnade vagnsdörren. Och nu, med tillhjelp af skjutsbonden, fru Liljeberg och pigan, praktiserades kongl. sekreteraren ned ur den höga vagnen och leddes in i det bästa af husets tre rum, plagg efter plagg aftogs, liksom af en klädhängare, och nästan lika köttlös, som en sådan, stod nu den arme kongl. sekreteraren, flämtande och matt midt på golfvet, der fru Liljeberg åt honom framsatt en stor och beqväm länstol. — Skjutsbonden frågar hvart han skall bära sakerna? frågade pigan och stack in hufvudet genom dörren. — Kongl. sekreterarens kappsäck, kan jag tro? Bär upp den på vindskammaren. — Det har jag gjort; men det är det andra lasset, som nyss har kommit, med byrå och mycket saker. Fru Liljeberg såg frågande på kusin Svante, hvilken räckte henne sin magra hand. — Kusin Maria! sade han och en fuktig glans upplifvade det slocknande ögat; var barmhertig! Låt mig få dö här! — Sätt in alla sakerna i min kammare! tillsade fru Liljeberg. — Får detta gälla som svar? så