Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1869, sida 2

Det blefve då ett riktigt spektakel för hela orten. Triumviratet i löfsalen närmade sig dess utgång. Allt längre och längre instucko de lyssnande fruarna sina gestalter i trädens hägnande skugga. De vägade sig icke fram, förrän sällskapet gått ät andra sidan, hvilket de nödvändigt måste göra; ty hela den öfriga personalen hade der församlat sig. Fruarna stodo således trygga, ehuru litet obeqvämt; men de menskliga uträkningarne slå ofta fel, äfven för dem, som äro större räknemästare än syster Petronella och hennes själsfrände. Helt oförmodadt gjorde de promenerande höger om och närmade sig det ställe, der fruarna stodo. Rektorn hade bedt Maria föra dem till ett bigaråträd och ett af de bästa i trädgården var det, som vännerna nyss sköflat och hvilket var helt nära löfsalen. Hvad var nu att göra? Att genast lemna löfsalen och skynda sig bort åt motsatta sidan. Brådskande skulle de draga sina hufvuden tillbaka; men, o ve! syster Petronellas stora vidlyftiga negligå hade fastnat bland qvistarne och i farten medtagit lösbenan, och detta i samma ögonblick, som det lilla sällskapet framkommit. Petronella stod der nu med sitt kala hufvud, under det att syster Agatha blygsamt lutade sig ued för att knyta sitt strumpeband.